Det bor inga barn i vårt hus

Härligt med vårliga tulpaner - fast det snöar där ute!

Sedan slutet av augusti bor inga barn i vårt hus. Den äldsta kom hem från London och flyttade efter en vecka till eget. Den yngsta for till London! (Vi är lite av anglofiler i vår familj).
För många år sedan gjorde jag en del planer för hur det skulle bli när barnen flyttade. Äntligen skulle vi få det där extra rummet som vi behövde. Ett gästrum som alltid kan stå snyggt och redo för övernattande gäster, utan att något barn behöver lämna ifrån sig rum och säng (vilket uppskattades allt mindre ju äldre de blev). Kanske kan det ena sovrummet dessutom göras i ordning till ”ett andra vardagsrum” (vad vi nu skall med det till – eftersom vi har ett stort vardagsrum och dessutom ett anslutande tv-rum)? Ny garderobsvägg skulle det också investeras i – äntligen! Det skall vi unna oss när barnen flyttar.

När utflyttningsdagen kom allt närmre (onödigt fort eftersom den yngsta hoppat över ett skolår och alltså tog studenten strax innan hon fyllde 18, och därmed blev flygfärdig mycket tidigare än vad en stackars mamma räknat med) växte våndan lite. Jag har hört både min mamma och min svärmor tala om den stora, och jobbiga, omställning det innebär när barnen flyttar ut. En relationsexpert på radion talade ut om den livskris det inneburit för henne och maken när deras lämnat hemmet. Hon delade med sig av en lista på saker som var viktiga att tänka på och att göra. Plötsligt började jag oroa mig. Jag hade kanske inte till fullo förstått allvaret med att flickorna flyttade. Tänk om jag blev deprimerad!
 Alla rumsplaner och renoveringsprojekt kändes plötsligt inte riktigt lika angelägna. Vad tyst det kommer att bli! Och tomt! Måste det gå så fort!? Inget kommer att bli som förr. Mina små tjejer, plötsligt så stora. Så vuxna och förändrade – vill jag det? Jag insåg att jag mest var orolig för att relationen till flickorna inte skulle vara densamma inte vara stark nog. Varför måste vårt härliga liv förändras?

Nu har det gått nästan fem månader. Livskrisen har uteblivit. Ett sovrum har i och för sig renoverats (nu under julledigheten) och garderobsväggen är monterad (kan leda till en livskris och relationskris i sig, visserligen). Håkan och jag har det fortfarande fantastiskt bra tillsammans. Vi pratar, skrattar och umgås. Ibland kan vi till och med vara lite oense om en del av livets oviktigheter.
Och våra döttrar, de är precis så starka och självständiga som jag alltid har hoppats att de skall bli. Att ha en vuxen relation till sina döttrar är nåt annat än den man har när de är små, halvstora och sedan för stora för att bo kvar hemma, men den är inte sämre eller mindre stark. Det är underbart helt enkelt. När de var små kunde jag tänka: tänk om de växer upp och genomskådar vilken bluffmamma jag är och sedan får man tigga om att få träffa dem. Tack och lov! Mina tillkortakommanden och mindre lyckade mamma-ansträngningar genom åren kom inte som nån överraskning för dem i vuxen ålder – vi har fått hantera det efter hand. Och idag önskar jag inget annat än den fina relation vi har med varandra. Ibland vill de fortfarande ha lite ”mamma/pappa-råd” och ibland vill vi ha lite dotterråd – så hoppas jag att det fortsätter! <3 <3 <3 (jag vet att det är två hjärtan för mycket, tjejer, men jag är ju så emotionell ibland!!).